Hela rummet gick rundt för henne; det fanns ingen annan råd än att springa därifrån, och det gjorde hon, men i tamburen hörde hon från förstugan ropet: »Sir Guys kappsäck skall bäras upp på hans rum», och hon kunde icke springa ut midt ibland tjänstefolket. I samma ögonblick fick hon emellertid se Mary Ross och hennes far; hon flög fram till dem, sade något otydligt om att hjälpa Mary och förde henne upp på sitt eget rum.
»Kära Amy, du ser alldeles vild ut. Hvad är det med dig?»
»Pappa är hemkommen, och — —». Resten hördes icke, och Amy blef så röd som den kamelia hon hade i håret.
»Och?» sade Mary. »Kanske hemligheten är uppdagad?»
»Å, det vet jag inte; de ha alldeles nyss kommit, och jag blef så häpen, så jag sprang min väg — jag visste inte, hvad jag skulle ta mig till.»
»De ha kommit?» tänkte Mary. »Jaså, lilla Amy, då förstår jag alltihop.»
Hon tog af sig ytterkläderna och ordnade sin toalett med ovanlig långsamhet, medan Amy fladdrade omkring, som om hon icke hade vetat, hvad hon tog sig till. Spänstiga, snabba steg hördes i trappan och förstugan, och Mary, som icke kunde se sin lilla väninnas ansikte, såg hennes hals bli alldeles röd; strax efteråt stack Amy sin arm i hennes med en vänlig tryckning, och de gingo båda ned.
Fru Edmonstone var glad att se, att Amabel såg något så när naturlig ut. Hon brann naturligtvis själf af ifver att få höra allting, men hon var så trygg för att hufvudsaken var som den skulle vara, att hennes närmaste omsorg gällde att låta allt gå
