det tjänar ingenting till att vänta på mig. Mamma skall få rå om dig först, och jag skall inte en gång ställa min dörr på glänt.»
»Ja, ja, ja, gå och språka med mamma; hon är den bästa, näst Amy själf, som har rymt — inte sant, Guy?» sade herr Edmonstone.
Guy och fru Edmonstone hade hittills icke trott sig om att tala med hvarandra, men nu sågo de på hvarann och smålogo; så sade de god natt till de öfriga och gingo upp i andra våningen. Nu hördes ett trestämmigt: »Nå, pappa?»
»Allt är i sin ordning», sade herr Edmonstone. »Det var osanning alltihop. Han är den ädlaste och bästa människa i världen, såsom jag hela tiden visste, och jag var en gammal narr, som hörde på det där dumma förtalet om honom.»
»Hurra!» ropade Charles och trummade med fingrarna på ryggstödet till soffan. »Låt oss höra, hur sanningen kom fram och hur det förhöll sig.»
»Det var den där Dixon. Där har han hållit på och hjälpt den där karlen i oändlighet, betalt för flickan i skolan och betalt hans spelskulder med den där växeln.»
»Å, å!» ropade Charles.
»Jaha, så var det. Flickan berättade det för Markham, och Markham tog fadern med sig till mig för att tala om det själf. Jag blir rasande, när jag tänker på hvilka vidunderliga historier Philip har fått mig att tro.»
»Visste jag inte det!» ropade Charles. »Jag var säker på att han bara hade gjort något så mycket bättre och vackrare, än annat folk brukar, att ingen kunde tro det. Hurra, hurra! Jo, jo, Charlotte, nu kunde herr Haltebolink ha lust att dansa med!» Ty
