Charlotte hvirflade i sin förtjusning rundtomkring hans soffa.
»Jag var också säker på honom», sade herr Edmonstone. »Jag visste, att han inte var den, som skulle råka på villospår. Det var bara Philip, som envisades att öfvertala mig, att svart var hvitt.»
»Jag har aldrig trott ett enda ord af alltsammans», sade Charles, »desto mindre, sedan jag sett, hur intagen af partiskhet Philip var.»
»De frånvarande ha alltid orätt», inföll Laura; men rädd att säga för mycket tillade hon: »Kom, Charlotte — det är sent!»
»Och jag blir den första att berätta det för Amy!» ropade Charlotte. »God natt, pappa — god natt, Charlie!
Hon rusade uppför trappan, rädd att bli förekommen af någon annan. Laura dröjde efter och lade undan några böcker, medan hon försökte undertrycka den dofva smärtan i sitt inre. Hur skulle hon kunna tro på Guy? Faderns omdöme var enligt hennes åsikt värdelöst, och Philip hade förutspått, att Amy nog i alla fall skulle bli ett offer. Att se deras lycka kom också hennes hjärta att svida vid tanken på hur aflägsen hennes egen var.
Slutligen gick hon upp, hämtade Charlotte inne hos Amy, såg att denna bäst behöfde vara i fred och sade henne ett mycket ömt god natt.
Fru Edmonstone fick under tiden höra Guys egen redogörelse för hela saken.
Det gjorde intryck på henne, att han nu visserligen på det allvarsammaste klandrade sig själf för sitt vredesutbrott men att han dock talade om sina fel på ett mycket mera sansadt sätt än förr, då han alltid tyckts ta skadan igen genom att fara ut mot sig själf i stället för mot motparten.
