Det syntes, att han genomgått mycket, men det framgick också af hvad han sade, att lidandet icke varit förgäfves.
Då han gått in i sitt rum, tittade fru Edmonstone in till sin lilla Amy. Ljuset var släckt, och Amy låg i sin säng i fulla glansen af månstrålarna, hvilka strömmade in genom hennes fönster. Hon for upp, när dörren öppnades.
»Å mamma, så snällt af dig att komma hit!»
»Jag kan bara stanna ett ögonblick, barnet mitt; pappa kommer nu; men jag måste ändå säga dig, att jag har språkat med Guy och är så glad däråt. Pappa är också så fullkomligt nöjd. Han lär ha uppfört sig på det allra vackraste sätt. Nu hoppas jag, kära barn, att du försöker sofva i natt, annars orkar du inte tala vid honom i morgon.»
Amy slog armen om moderns hals. »Då är han glad igen», hviskade hon. »Det blir roligt att få höra alltihop.»
»Han får själf berätta dig det i morgon. Sof nu som ett snällt barn.»
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Vid frukostbordet rådde en stämning af stilla lycka. Till och med Charlottes ysterhet dämpades af de andras tystnad, och herr Edmonstones upprymda tilltal, som i tur och ordning besvarades i samma ton af litet hvar, kunde icke väcka någon allmän munterhet. Guy sprang oupphörligen ifrån för att passa upp på Charlie, hvarför samtalet afbröts, så fort det
