Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/337

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
333
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.

De blå ögonen sågo upp på honom med en på en gång tillitsfull och undrande blick. Han fortfor:

»Hittills har jag endast gjort dig sorg. Ju mera jag tänker på det, desto mer förefaller det mig onaturligt och orätt, att den, som är så skapad för lycka och lugn och oskyldig munterhet som du, skulle förena ditt öde med mig och det mörker, som råder kring mig. Du är inte bunden än, Amy! Tänk väl på saken än en gång. Skulden blir min — allt klander måste falla på mig. Tänk väl på saken, innan du riskerar din lycka.»

»Hvad det beträffar», sade Amy med sakta röst och såg så innerligt trohjärtadt på honom, »så kan jag inte låta bli att bry mig om hvad som händer dig, och jag vill bra mycket hellre göra det med än utan dig.» Här slog hon ned ögonen igen.

»Min Amy — min egen—min Verena!»

Han tog hennes ena hand och höll den i sina, medan de sutto bredvid hvarandra på soffan.

»Jag tyckte, att jag kände på mig att så var, till och med när det var som värst, och ändå kan jag knappast tro det nu.»

»Guy», sade Amy och såg på honom med den milda fasthet, som framträdt hos henne på sista tiden, »du får inte ta mig för mer än jag är värd, och jag vill tala uppriktigt med dig. Sist sade jag ingenting, ty allt var då så nytt och underbart härligt, och jag var så förvirrad, så jag hann inte tänka. Men det har gått lång tid sedan dess, och den här vintern har varit mycket allvarsam, så jag har tänkt mycket. Jag vet — och det vet du också —, att jag alltid har varit 'lilla dumma Amy'; du och Charlie ha lärt mig allt hvad jag kan och vet, och jag tror aldrig, att jag kan bli en sådan där klok och kraftfull kvinna, som alla se upp till.»