Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/338

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
334
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

»Gud bevare mig!» inföll Guy, kanske med tanke på sina minnen från S:t Mildreds.

»Men», fortfor Amy, »jag tror, att jag riktigt vill vara snäll och göra rätt, och jag vet att du har hjälpt mig till att vilja det ännu mycket mera, och jag har hållit på att försöka öfva mig i att uthärda och tåla; därför så» — det kom fram under både leenden och tårar — »om du kan hålla af en sådan liten enfaldig varelse, kan ingen hjälpa det, och vi skola försöka reda oss så godt vi kunna. Säg bara ingenting om att jag skulle vara lyckligare utan dig; för en sak är jag då alldeles säker på, Guy, att jag hellre uthärdar hvad som helst med dig, än jag vet, att du bär det ensam. Jag är blott rädd för att vara dum och svag och göra det svårare för dig.»

»Svårare!» upprepade Guy. »Men hur du än talar, min Amy, kan och får jag inte tänka på dig såsom min egendom, förrän du har hört alltsammans. Du bör veta, hurudan jag är, innan du anförtror dig åt mig. Amy, min första tanke gentemot Philip var ingenting mindre än mordisk.»

Hon såg upp och förstod, att han menade fullaste allvar.

»Den första, men inte den andra», hviskade hon.

»Jo, både den andra och den tredje. Det var ett ögonblick, då jag skulle ha velat ge min själ för att få hämnas.»

»Bara ett enda ögonblick!»

»Ett enda ögonblick, tack vare Gud, och sedan har det inte varit riktigt så illa; jag hoppas, att jag inte har lidit alldeles fruktlöst, men om den där stöten kunde slå omkull min vanliga själfbehärskning, skulle något dylikt ju kunna hända om igen, fast jag ber till Gud, att så icke måtte ske.»