»Var inte så sträng, Amy!» sade Guy lekfullt förebrående.
»Ja, men det är ju inte mot mig han har varit elak.»
»Jag tänker», sade Guy allvarsamt, »att det får väl lof att vara något, som inte är idel solsken; det blefve för mycket annars för denna jorden. Det har alltsedan Philips första besök på Redclyffe varit min lifligaste önskan att bli god vän med honom, ty jag insåg redan då hans öfverlägsenhet, fast den retade mig; och alltsedan har det blifvit allt värre. Det är underligt, att han med all sin ädelhet och välmening skall ha något så skeft i hela sin uppfattning af mig och hvad jag gör.»
»Och nu är du den ende, som tar honom i försvar.»
»Ja, men Amy, tänk allvarsamt på hvad han skref. Hvad säger du om att vänta de där fyra åren?»
»Det skulle då vara för att jag skulle bättre kunna lära mig att sköta det stora huset; annars — jag vet inte, om det passar sig för mig att säga, men — nog tycker jag det skulle bli dystert för dig att bo där ensam», slutade hon rodnande.
»Uppriktigt sagdt, Amy», sade han efter en kort tystnad, »så tror jag inte det blir något bättre af att vänta, ifall du inte själf tycker det och ifall din far ger sitt samtycke. Skulle jag endast af hoppet att vinna dig hållas på rätt väg, som Philip antyder, så dugde jag i grunden ingenting till, och då vore det aldrig värdt, att du brydde dig om mig.»
De ströfvade omkring, tills klockan slog elfva, då Guy gick in till sin grekiska igen. Han hade nästan genast återtagit sina studier, ty som han sade, han hade ingen tid att förlora, om Amy skulle få någon
