heder af honom. Han hade under hela sin studietid vid universitetet legat så efter genom försummelserna under sina tidigare läsår, att han aldrig kunde ta höga betyg, men han ville åtminstone icke bli kuggad.
Amy gick till sin mor, som öfverlämnat Charlottes läsning åt Laura och satt i arbetsrummet, tillgänglig för alla, som behöfde språka med »mamma». Alla sökte de henne också flitigt, utom den som bäst kunde ha behöft det.
Då herr Edmonstone kom hem, blef han belönad för att han gifvit vika angående brefskrifningen genom att finna alla villiga att låta bröllopet bli så snart han behagade. Det hölls flera konferenser i arbetsrummet, hvarifrån Guy och Amy båda kommo till middagen med röda kinder. Laura såg på dem med hårdt klappande hjärta, medan hon mekaniskt underhöll doktor Mayerne. Hon var glad, att det den kvällen icke blef tal om att sjunga, ty hon hade omöjligt kunnat vara med; och då Charles och hennes far talade om att sitta uppe efter de andra för att skrifva till Philip, kände hon det så svårt, att hon måste skynda sig till sitt rum för att kämpa med sin smärta.
Då knackade det på dörren, och Amy kom in med sitt strålande leende.
»Käraste Laura! Att du skall vara så ledsen.»
Hon kysste och smekte henne, medan Laura lade hufvudet mot hennes axel och grät.
»Har ni bestämt dagen?» hviskade hon slutligen.
»Tisdagen i pingstveckan», svarade Amy. »De tyckte allesammans, att det passade bäst.»
Laura slog armarna om henne och grät så häftigt, att hon icke kunde få fram ett ord.
»Kära, kära Laura!» sade Amy om en stund. »Det är så snällt af dig, men — —»
