»Å, Amy, du vet inte. Du får inte tro mig om bättre än jag förtjänar. Det är inte bara — — nej, jag skulle inte vara så själfvisk, om inte — — om inte — —»
Aldrig hade det varit så nära, att hennes själfbehärskning gifvit vika.
»Du är ledsen för Philips skull», sade Amy. Laura spratt häftigt till, men Amy var fullkomligt utan all misstanke, då hon fortfor: »Du, som alltid har varit så fäst vid honom, måste lida af att han nu är så orättvis och ovänlig.»
»Han menar dig så väl, det vet jag», hviskade Laura.
»Väl» sade Amy i harmsen ton. »Förlåt mig, Laura», tillade hon mildare, »men jag tror inte jag kan stå ut med att höra någon annan än Guy ta honom i försvar.»
»Det är mycket vackert af Guy.»
»Ja, är det inte? Och han säger, att det grämer honom så att se oss allesammans så vända emot Philip, sedan vi förr satt honom så högt; det är ju, som om han trängt ut honom, säger han, och han är riktigt tacksam mot dig, som ännu står på Philips sida.»
»Hur skall jag kunna uthärda detta?» suckade Laura för sig själf.
»Jag undrar, om han kommer på bröllopet», sade Amy.
»Det gör han nog», sade Laura.
»Tror du det? Guy blir säkert mycket glad öfver det. Å, Laura, om Philip kunde lära sig att göra Guy rättvisa, vet jag inte hvad jag mera kunde önska mig!»
»Det kommer han bestämdt att göra», sade Laura. »Han är för ädel själf för att inte i längden bli öfver-
