Guy hade så mycket att göra, så många visiter af grannar, så många af de underhafvande, som ville tala med honom, så många inbjudningar från Wellwood och Ashfords, för att icke tala om pojkarne, hvilka ständigt följde honom, att han aldrig hade någon tid för sig själf, utom då kan skref sina bref till Amabel. Han hade en känsla af att han en gång måste försöka få vara riktigt i fred för att taga farväl af sitt gamla hem och sin barndom, innan han började detta nya skede af sitt lif; men närhelst han begaf sig ut på en enslig promenad, så kom, innan han hann till toppen af klippan, Markham med någon viktig angelägenhet att tala om, någon arrendator gensköt honom för att begära något, någon torpare mötte honom och framförde sina klagomål, Wellwood kom ridande eller gossarne Ashford kommo störtande för att sedan följa honom som skuggan.
Slutligen, på Kristi himmelsfärdsdag — sista dagen han var hemma —, gick han, fast besluten att en gång undfly dem allesammans, raka vägen från kyrkan ned till hamnen, sköt ut sin lilla båt och rodde ut på det lätt krusade, mot stäfven plaskande vattnet. Det var alldeles, som då han i gossåren, när han slutat sina läxor, brukat få lof att vara ute hvar han ville hela eftermiddagen, blott han icke rodde längre ut än till Måsklippan. Han rodde och sjöng eller hvisslade muntert i takt efter årtagen; att återtaga det gamla nöjet var att börja med alldeles nog, med den salta vinden, de plaskande vågorna och båtens rörelse. Så rodde han på, tills han kom till den gamla gränsen för lofgifvet område; där hejdade han sig och såg sig om på de tvärbranta klipporna med sina djupa rämnor och sina röda strimmor samt här och där små tufvor och buskar, nu lysande i den bjärtaste vår-
