Hoppa till innehållet

Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/361

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
357
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.

grönska. Det hvita skummet sprutade som vanligt kring deras fot och slog genljudande in i fördjupningarna; det af små böljor krusade vattnet mellan klipporna och båten glittrade i solstrålarna eller häfde sig grönt i skuggan af förbifarande moln; sjöfåglarna seglade lugnt i stora, våglika linier, som om lifvets enda mål vore att med behag sväfva fram och tillbaka; falkarna tycktes hvila i luften högt uppe öfver klipporna.

Hamnen och fiskarbyn lågo i solljus med skorstenar och mossiga skiffertak trappstegsvis i den branta sluttningen; till höger och vänster sorlade bäckarna, den ena mera stillsam, den andra vild och brusande; öfverst, där två höjdsträckningar sluttade mot hvarandra, låg kyrkan med det ovanligt höga tornet, där i gamla tider vårdkasen brunnit. Ännu högre upp stod den gamla herrgården på sin klippbrant. Nu badade den i solljus, men med hur många mörka minnen var den icke förbunden, ända från den tiden, då det sades, att själfva hundarna kröpo och sprungo sin väg för ärkebiskopens fräcke baneman, till den dag, då husets son och arfvinge legat som lik vid sin faders dörr.

Guy hade hela denna senaste tid haft liksom en känsla af att han var alltför lycklig — hans himmel stod alltför klar och solljus öfver honom — det kunde icke vara så för beständigt. Han fick icke förlora det under motgångens dagar så mödosamt tillkämpade herraväldet öfver sig själf. Att sitta och se på det gamla huset, där det, stolt och högrest, tronade på sin klippa, var just hvad han behöfde som en påminnelse om hvem han var och hur osäker all jordisk lycka är, helst för en ättling af huset Morville. Han kunde knappast tänka sig detta hus som ett hem för den