»Det är alldeles som det skall vara, barnet mitt», sade fru Edmonstone.
Amabel somnade och vaknade igen till medvetande om att det var hennes bröllopsdag. Hon skulle icke komma ner till första frukosten utan åt tillsammans med Charles i arbetsrummet; och då de sutto bredvid hvarandra på soffan, vid hvilken hon hållit honom troget sällskap: så många sjukdomstimmar, knäppte han kring hennes handled sin present, ett armband med moderns hår i. Hans fingrar skälfde och hans ögon voro dunkla, men han ville dock icke låta henne hjälpa sig. Hon tackade medelst kyssar, ty hon kunde inga ord få fram, utom: »Charlie, Charlie! Hur kunde jag lofva att lämna dig?»
»Prat! Hvem har någonsin drömt om att mina systrar skulle sitta fästlästa vid den här pinbänken lifvet igenom?»
»Käraste Charlie, du får inte sakna mig alltför mycket; låt Charlotte se om dig — gör det!»
»När det får gå om litet, så kan det ju hända, att jag tål henne. Å, Amy, jag visste föga hvad jag gjorde, när jag försökte återförena er. Jag högg af den kvist jag själf hade mitt bo på. Men se så, jag skall inte smickra dig; du har fått tillräckligt för att bli fåfäng redan. Nå ja, jag skall försöka reda mig utan dig. Jag har i hela mitt lif önskat mig en bror, och nu får jag ju en, som jag själf skulle ha valt bland tusen — den ende jag kan förlåta för att han stjäl dig ifrån mig. Här är han själf. Stig in!»
Guy, som kom för att hjälpa Charles utför trappan, sade knappast ett ord, och Amy kunde inte se honom i ögonen. Det var sent, och han förde genast ned Charles. För Amy blef det sedan ingen ro, ty alla sorlade omkring henne, då de klädde henne; just som hon
