Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/369

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
365
TJUGUNIONDE KAPITLET.

»Det är en gentleman alltigenom», sade hon, »och mycket beläst och treflig, men den fulaste, ja absolut den fulaste människa, som finns, och så ryckig i sina rörelser, att man kunde tro honom vara af guttaperka. Och ögonen sedan — inte precis att han skelar, men inte ser han riktigt lika på dem båda; dessutom har han ögonhåren kring ena ögat ljusare än kring det andra, hvilket ger honom det allra underligaste utseende.»

»Bevara mig», sade Charlotte, »intet under, att Philip rekommenderade honom.»

»Å, det är en storhet i sitt fack, skall ni tro; pojkarne ha stor respekt för honom under lektionerna, och det finns inte hans make att kunna tala bra, utom förstås kapten Morville.»

Så där pratade Eveleen, och Charles svarade henne så godt han kunde i samma ton; och när kvällen var slut, voro alla glada.

Laura dröjde länge kvar i Amys rum. Aldrig förr tyckte hon sig ha nog värderat denna älskade, söta syster. Nu skulle det bli värre än någonsin för henne, ensam med de andra, hvilka alla voro så mycket mindre deltagande och ofta fällde skarpa yttranden om Philip — och ingen skulle längre finnas för att smyga sig till henne med den smeksamma ömhet, som hon så litet lagt märke till men som hon nu kände hade varit den enda balsamen för hennes svidande hjärta.

Slutligen gick hon, då fru Edmonstone kom in för att säga god natt till Amy. Modern stannade icke länge, ty hon ville, att Amy skulle sofva, om det var möjligt.

»Mamma», sade Amy, då hon fick godnattkyssen, »jag förstår inte, att jag inte är mer ledsen.»