»Kom då, min tös», sade Charles och försökte tala gladt, »men vält inte med mig, för då förstöra vi deras bröllopstripp.»
Charlotte satte i gång med yttersta försiktighet, drog därpå en djup suck och utropade:
»Nå, nu är han vår bror, och det kan inte komma något hinder emellan mera!»
»Ja», sade Charles, »nu kan man vara lugn.»
»Var du också rädd? Jag tänkte nästan, att Philip skulle komma och förstöra alltihop.»
»Nu lär det väl vara omöjligt för honom att skilja dem åt, om han än aldrig så mycket trodde sig handla för Amys bästa.»
Det började regna, innan de hunno hem, och som Charlotte inte ville tillåta Charles att dela med sig af den stora kappan, blef hennes tunna klänning alldeles genomvåt. Amy och Guy kommo dem till mötes, och medan Guy lyfte Charles ur vagnen, tog Amy hand om Charlotte och drog henne med sig upp på gamla barnkammaren, numera Charlottes rum.
»Å, Amy, låt mig ringa!» ropade Charlotte, då Amy händigt lossade på den genomvåta grannlåten och tog fram en hvit klänning.
»Nej, tjänstfolket är inte hemkommet från kyrkan eller har för mycket att göra. Charles behöfver mig inte — han har Guy.»
»Men låt mig se först, hör du.»
Hon tog Amys vänstra hand och såg på den, leende åt systerns rodnad.
»Inte får lady Morville börja med att vara kammarjungfru.»
»Låt mig göra det, käraste Charlotte; det dröjer länge, innan jag får göra något mer för dig», bad
