Amy med en skälfning i rösten, så att Charlotte höll fast henne för att kyssa henne på nytt.
Nu få vi skynda oss», sade Amy och hämtade sig. »Där komma vagnarna redan.»
Medan klänningen knäpptes, tittade Charlotte i den psalmbok, som Amy lagt ifrån sig. Där stod namnet, Amabel Frances Morville, och datum, ditskrifvet af Guy ögonblicket förut.
»Å Amy, Amy», sade Charlotte, »jag vet inte hvilketdera jag skall vara, glad eller ledsen!»
»Jag tror jag är båda delarna», sade Amy.
Så kommo då de andra, och frukosten åts vederbörligen med tårta och skålar och tal; lady Eveleen koketterade för Markham, och Laura var verksam och nyttig, spelande sin roll af »brudens syster», medan den verkliga Laura, Philips Laura, var ensam och förtviflad, halft orolig för sin syster, halft afundsjuk på hennes lycka och med en enda öfverväldigande längtan att få vara i fred med sin börda.
Hon var glad, då damerna drogo sig tillbaka och det blef tid att hjälpa Amy kläda om sig till resan — glad att slippa ifrån Eveleens nyfikna och Marys kloka blickar. Toaletten tog lång tid; det var så mycket man ännu hade att säga hvarandra, och allas hjärtan voro så fulla; Amy räknade än en gång upp för Charlotte alla de små tjänster, Charles var van att få af henne, medan hennes mor hade många ömma afskedsord att säga och då och då afbröt sig för att se på sin lilla Amy och undra, om det icke var en dröm.
Ändtligen stod Amabel färdig i sin resdräkt af heliotropfärgadt siden med spetskrage och hvit hatt. Fru Edmonstone lämnade henne och Laura ensamma och gick in i arbetsrummet, där hon fann Guy på sin gamla plats vid spiseln.
