»Förlåt mig», sade han, »men jag ville så gärna komma hit än en gång. Detta rum har varit hemmets kärnpunkt för mig.»
»Det har varit en stor glädje för mig att ha dig här. Jag tänkte inte första gången på hur du skulle bli riktigt som en af mina egna», sade hon varmt.
»Om jag kunde säga allt hvad jag känner!» sade Guy. »Jag, som kom som en främling och fick ett hem här — —»
»Och vi fingo någon, som vi af allt hjärta kunde hålla af», svarade hon. »Jag tänker ofta, när jag ser tillbaka, att du förde glädje med till oss alla, i synnerhet till Charlie. Ja, det är från din hitkomst det daterar sig, och jag kan endast önska, käraste Guy, att samma välsignelse måtte hvila öfver ditt eget hem.»
»Det måste bli ljust, där hon är», sade han.
»Jag behöfver inte förmana dig att vara rädd om henne», sade fru Edmonstone leende. »Jag tror mig kunna lita på dig, fast jag nästan känner mig till mods, som då Laura och hon för första gången fingo fara bort utan mig.»
Laura kom nu in. Där inne hos Amy kunde hon inte göra annat än gråta, och som hon inte ville göra systern ledsen, gick hon därifrån; men här med Guy var det ännu värre, ty var det inte ovänligt att inte ha ett enda hjärtligt ord att säga? Men hvad skulle hon kunna säga? Han var den förste, som talade.
»Laura, du får lof att krya till dig igen, då allt detta stök är öfver. Läs inte för mycket matematik, så att du blir som en skugga.»
Laura smålog på sitt tvungna sätt.
»Vill du göra en sak åt mig, Laura? Jag skulle så gärna vilja ha en sådan vacker vy, som du brukar
