»Det var väl jag inte visste hvad du gjorde. Jag tyckte det föreföll så omöjligt, så jag kom aldrig att tänka på, att du skulle göra det. Jag skall gömma dem väl till en påminnelse om hur förgänglig all vår glädje är.»
»All?» sade Guy, mindre som om han svarat henne än som om han talat för sig själf, medan hans blick riktades uppåt. »Ingen skall taga eder glädje ifrån eder.»
Amabel kände sig djupt gripen; då hon tänkte på hvad det skulle ha varit för honom, om hans egen lilla hustru så plötsligt och på ett så förskräckligt sätt hade ryckts ifrån honom. Återkomsten hem — mötet med hennes mor — lifvet i ensamhet i det öde hemmet. Hon kunde nästan ha gråtit vid tanken därpå. Och ändå kunde han, i samma ögonblick som han erfor lättnaden efter denna ångest, tala som han nu gjorde. Han kunde se fram till den glädje, som stod åter, fast hans kind ännu var blek af fasa — och hur stor hans ångest och förfäran varit, därom vittnade de brutna ord han under sömnen uttalade flera nätter efteråt, medan han om dagarna ständigt vakade öfver och varnade henne. Hans förlitande på den glädje, som icke kan gå förlorad, kom henne visst icke att betvifla hans kärlek; det kom henne endast att känna, hur långt efter honom hon var, ty månne förhållandet skulle hafva varit detsamma, om faran varit hans?
Ett par dagar senare anlände de till det härliga Lugano, och som vanligt gällde deras första promenad postkontoret; men de hade ingenting för sin möda. Där hade funnits några bref, adresserade till en Morville, men den engelske herrn hade sagt till, att de skulle skickas till Como. Amabel försökte förklara
