Andra omständigheter bidrogo mera än Philip föreställde sig att — såsom man vanligen uttrycker sig — förarga honom. Han hade alltid hittills stått i jämbredd med Guy, eller snarare framför honom såsom äldre och med stadgadt anseende för sin personlighet; men här gällde sir Guy något, kapten Morville däremot ingenting, och ålderns försteg gick förloradt, då Guy nu var gift och Philip bara en ungherre och hans gäst. Philip ansåg sig visserligen helt och hållet höjd öfver sådana hänsyn, men det smakade icke att vara n:r 2, där han alltid förr brukade vara n:r 1; och denna känsla, kanske i förening med litet blygsel öfver densamma, gjorde honom mera tvär, än han vanligen tillät sig att bli, fast bådas outtröttliga vänlighet då och då för en stund kunde göra intryck på honom och locka fram hans allra nådigaste lynne.
Vid framkomsten till hotellet gaf han dem deras bref, fast han kände det, som om han haft mer rätt än de till ett med Lauras stil på utanskriften; och när han blef lämnad i ensam besittning af förmaket — hvilket var mycket trefligt och hade fönster utåt sjön —, gick han oroligt fram och åter, som om hans egna tankar plågat honom.
Om en stund kommo de tillbaka; Guy satte sig att fortsätta deras gemensamma dagboksliknande bref till Charles, medan Amabel ordnade deras saker, lade böckerna så att de togo sig bra ut och tog fram sitt handarbete, som om hon varit hemma. Philip började se på böckerna.
»Har ni en 'Childe Harold' här?» sade han. »Det var något jag ville se på.»
»Nej, det ha vi inte.»
»Guy, du glömmer aldrig vers; du kan bestämdt hjälpa mig komma ihåg de där raderna om dimmorna i dalen.»
