»Jag har aldrig läst dem», sade Guy. »Kommer du inte ihåg, att du varnade mig för Byron?»
»Inte trodde du det var för hela lifvet! Dessutom», fortfor han med en känsla af förlägenhet öfver sin inkonsekvens, då han ju nyss ringaktat Guy för hans ungdom, »dessutom hade det afseende på hans skefva skildringar af de mänskliga lidelserna och icke på hans naturbeskrifningar.»
»Jag tycker», sade Guy och såg upp från sitt bref, »att jag skulle vara mer ohågad att låta en sådan människa som han tolka naturen för mig än något annat ämne utom Skriften. Det är en hädelse att försöka det.»
Jag förstår hvad du menar», sade Amabel eftertänksamt.
»Bättre än jag», sade Philip. »Jag kunde aldrig tro, att du skulle ta mitt råd så efter bokstafven.»
»Jag har känt mig stå i förbindelse till dig för det rådet, alltsedan jag fick litet närmare reda på hurudan Byron var», sade Guy.
»Den förtrollning, som hans fritänkarhjältar utöfva på somliga sinnen, är nog långt ifrån nyttig», återtog Philip, »och du gör klokt i att undvika den. Den halfva sanningen i skildringen, som kommer af hans inblick i sig själf, gör den ännu mera farligt bedårande.»
»Sant», sade Guy, dock utan att ana, huru väl det var för honom, att han aktat på Philips varning; ty hvem kan veta, huru han skulle hafva lyckats i striden med sina lidelser, om han närt sin inbillning med de byronska hjältarnes hämndlystnad, hat och bitterhet?
»Men», fortfor Philip, »jag inser inte, hvarför du skulle utestänga dig själf från de sköna skildringarna,