där och i båten på det lugna blå vattnet samtalade om den bok, hvarmed deras närmare bekantskap börjat, nämligen »I promessi sposi». Aldrig hade väl några turister tillbragt en lugnare och skönare dag.
Då de jämförde sina resplaner, befanns det, att båda parterna hade omkring åtta dagars ledighet kvar, Philip, innan han skulle inskeppa sig för att resa till Korfu, och de andra båda, innan de skulle börja hemresan. Guy föreslog, att de skulle följas åt någonstädes, bespara posten vidare misstag och draga nytta af Philips språkkunskaper. Philip tyckte, att det skulle bli utmärkt bra för de båda unga att ha honom, som tog hand om dem och lärde dem, huru man bör bete sig på resor; han kom genast fram med sin lilla fick-karta, där han före afresan från Irland prickat ut sin marschruta, då de däremot icke tycktes ha någon viss plan utan reste hvart som helst. Det kom fram, att de hade tänkt på Venedig, men de släppte genast den tanken, då de hörde hans afsikt att följa östliga stranden af Comosjön och sedan öfvergå Stelvio till Tyrolen; alla kunde följas åt så långt som till Botzen, därifrån Philip skulle vandra söder ut igen på bergstigarna och de andra skulle fara till Innsbruck på sin väg hemåt.
Amabel var särdeles nöjd med att få stanna litet längre vid sjöns stränder och spåra upp flera af de i Manzonis bok omnämnda orterna; och om hon i sitt stilla sinne hade tänkt, att detta skulle ha varit roligare utan en tredje persons sällskap, så var hon dock belåten att se, huru mycket Guys sätt hade uppmjukat Philips sträfhet och misstroende, så att hon kunde säga till sin man, att hans experiment visst icke misslyckats.
