»Farväl då», sade Guy. I detsamma kom han ihåg sitt löfte till Laura och tillade: »Jag skulle önska, att vi hade råkats litet mera. De komma att bli glada vid Hollywell att få höra något om dig. Du har haft åtminstone en trofast vän där hela tiden.»
De vänliga orden rörde honom ett ögonblick, och hans ton blef mindre stel.
»Hälsa dem från mig, när du skrifver», sade han, »och säg åt Laura, att hon inte får slita ut sig med sina matematiska studier. Farväl, Amy; jag önskar er en lycklig resa.»
De sista hälsningarna hade utbytts, och vagnen for af.
»Stackars liten Amy! sade Philip för sig själf. »Hvad hon har gått framåt! Han har en liten snäll hustru i henne. Ödet har skänkt honom allt hvad en människa kan önska sig, och det är intet under, om han missbrukar sina företräden. Stackars liten Amy! Jag har mindre förhoppningar än någonsin, då hennes uttryckliga önskan icke kunde inverka på hans beslut i denna småsak; men hon är en liten snäll varelse och lycklig i sin blindhet. Må den fortfara länge; det är farbror och faster, som bära skulden.»
Han började vandra uppför stigen uppåt berget; de i vagnen åkande vände sig om, följde med blicken hans fasta, kraftfulla steg och sågo, hur han stannade för att än en gång tillvinka dem ett farväl. Han såg ut som en idealbild af hälsa, kraft och spänstighet.
»Så lik sig», sade Amy med ett så djupt andetag, att Guy smålog, fast han ingenting sade.
»Är du mycket ledsen?» fortfor hon.
»Jag tycker, att jag inte riktigt har begagnat mig af det goda tillfället.»
