lifstecken än de flämtande andetagen. Guy stod lutad öfver honom, lät luften spela in genom fönstret, stänkte vinaigre öfver hans ansikte och fuktade hans läppar med vatten, under tiden ifrigt längtande efter läkaren, på hvilken han dock visste sig få vänta ännu i många timmar. Okunnig om rätta behandlingen, rädd att skada den sjuke och förfärligt orolig som han var, kände han sig ändå nästan tacksam, ty det fanns ingen han så gärna ville göra en tjänst, och kanske kunde han nu få hoppas på fullständig förlikning.
Den sjuke tycktes bli något vederkvickt af den friska luften; andhämtningen blef lättare, han rörde på sig och lät höra ett mumlande ljud, som om han försökt få fram något.
»Da bere» (något att dricka), sade han slutligen.
»Litet vatten?» sade Guy och förde glaset till hans läppar. Vid ljudet af sitt modersmål slog han upp ögonen och såg på Guy med en slö undran i blicken.
»Är det nog nu? Skall jag stryka litet i pannan?»
»Tack.»
»Känns det litet bättre nu? Först i dag fingo vi höra, att du var sjuk.»
Han vände sig otåligt bort, som om han icke velat eller orkat sätta sig in i hvad som sades, och kort efteråt började han yra. Ehuru han gärna hörde engelska, tycktes Guys närvaro till dennes stora sorg icke vara honom riktigt angenäm; dock kunde Philip naturligtvis icke neka att taga emot de tjänster; som han så väl behöfde.
Mot natten tilltog yrseln i så hög grad, att man måste med våld hålla den sjuke kvar i sängen.
