Amabel såg icke mycket till sin man den aftonen. En gång kom han upp för att tala vid henne, och hon förmådde honom då att dricka en kopp kaffe, men han gick snart igen, i det han sade henne, att han ämnade vaka, och bad henne gå och lägga sig, ty hon såg blek och trött ut. Natten var förskräcklig, och morgonen medförde endast sanslöshet. Läkaren — en fransman med skarpt utseende — kom och förklarade, att det var ett synnerligen svårt och farligt fall, våldsammare än vanlig malaria och med mera affektion åt hjärnan. Guy var glad att få något att göra i stället för att stå rådlös och se på, men hvarken isblåsa eller senapsdegar tycktes skänka någon lindring, och doktorn sade, att det sannolikt skulle komma att draga länge om, innan febern gaf med sig.
Dag efter dag förgick utan förbättring och med få rediga mellanrum; ja, icke heller de kunde kallas fullt rediga, ty den sjuke tycktes aldrig vara fri från en plågsam föreställning, att han var ensam och sjuk i Broadstone och att hvarken Edmonstones eller officerskamraterna ville komma till honom eller också att han blef hindrad från att besöka Stylehurst. »Hem» var det ord han oftast uttalade. »Jag ville inte fara hem», hörde man alltemellanåt rätt tydligt.
Han var tvungen att mottaga Guys tjänster, då ingen annan engelsman fanns till hands, men närhelst han kände igen honom, såg man tydligt hans motvilja, och när han var någorlunda redig, föredrog han alltid att få hjälp af Arnaud. Likväl var Guy outtröttlig i att passa på honom, vakade alla nätter och visade sig vara en utmärkt sjukvårdare med sin händighet, sin mjuka och melodiska röst, sin snabba blick och sitt tysta och lätta sätt att röra sig. Han hängaf sig åt sjukvården af hela sin själ; aldrig