tycktes han tänka på sig själf eller vara medveten om trötthet, endast upptagen af omsorgen om sin patient. Till Amabel kom han sällan utom vid måltiderna och en och annan gång på ett kort besök för att tala om, hur det stod till i sjukrummet. Om han kunde stanna en liten stund, emedan Philip just låg i dvala, brukade hon försöka öfvertala honom att hvila litet, och om det var sent eller midt i middagshettan, kunde hon ibland förmå honom att som en ynnest mot henne lägga sig på soffan, medan hon läste något högt; men det slutade sällan med att han somnade, och han föredrog vanligen att ta henne med sig ut i det fria och ströfva omkring bland kastanjerna och de gröna tufvorna högre upp i dalgången.
Dessa promenader voro hennes högsta glädje; samtalet var naturligtvis under dessa omständigheter alltid allvarsamt, och han berättade henne ofta hvad han tänkt på, medan han suttit i sjukrummets tystnad och vakat. Men de voro korta och sällsynta. Dessemellan fick hon vänta och passa på och hoppas i sin ensamhet; sysselsättning saknade hon icke, ty utom brefskrifningen föllo alla anordningar för sjukrummet på hennes lott. Hon måste skicka efter eller hitta på ersättning för alla de bekvämligheter, som icke funnos till hands i det afsides belägna värdshuset — ge befallningar, skicka bud till Vicenza eller till och med till Venedig och göra en god del med egna händer och Annes tillhjälp. Guy påstod, att hon uträttade mera för Philip utom sjukrummet, än han gjorde där inne, och sade ofta, att han skulle stått alldeles rådlös, om hon icke funnits där med sin uppfinningsrikhet och framför allt sin ljufva närvaro, som gjorde de korta hvilostunderna så vederkvickande för honom.
