»Amy», sade han, i det han kom in med ett uttryck af stilla glädje, »han har talat med mig så, som jag hoppades och önskade.»
»Då är allt bra», sade Amabel och besvarade hans blick med en lika stilla och glad. »Är han bättre?»
»Icke egentligen; pulsen är ännu mycket hastig, men han var vid full sans en stund, talade fullständigt redigt och såg sin ställning i ögonen. Hur det än går, är det något att tacka Gud för. Jag är så glad! Låt oss nu läsa.»
Medan de senare sutto vid frukostbordet, sade Guy efter en stunds eftersinnande:
»Amy, har du haft någon idé om att Philip och Laura ha varit fästa vid hvarandra?»
»Jag vet, att hon har hållit mycket af honom, och hon har alltid varit hans favorit. Hvad? Har han varit kär i henne hela tiden, stackars Philip?»
»Han säger, att de äro förlofvade.»
»Laura? Syster Laura! Å Guy, det är omöjligt. Han måtte ha yrat.»
»Jag skulle nästan ha kunnat tro det, men hela hans sätt förbjöd mig att ta det som en villa. Han var för matt att förklara närmare men sade, att det icke var hennes fel, och blef mycket gripen, då han nämnde hennes namn. Han bad oss också skona henne för att alltför tvärt få veta det, om han dör. Han var lika redig och klar, som jag nu är. Nej, Amy, det var ingen yrsel.»
Doktorn kom sent på kvällen. Philip låg som i dvala; febern höll på att minskas, men krafterna sjönko samtidigt, och doktorn förklarade för Amy, som bjöd honom på kaffe, att om patienten blefve räddad, skulle det helt och hållet komma att bero på hennes mans omsorgsfulla vård.
