Guy såg hon inte alls till. Det sista hon fick veta var genom en pappersremsa, hvarpå han skrifvit med blyerts: »Pulsen nästan borta; ytterlig mattighet; doktorn förlorar inte hoppet, men det kan dröja många timmar. Gå och lägg dig! Du skall få höra, om det blir någon förändring.»
Amy lydde och låg hela natten mellan sömn och vaka utan att ett ögonblick förlora medvetandet om den oro, som behärskade henne.
Hon spratt upp från en något djupare slummer, just som det började dagas; någon gick i korridoren och vred sakta på låset till Guys dörr. Alltså var det nu öfver — till lif eller död? Hennes hjärta slog hårdt, då hennes man närmade sig, men hon kunde icke få fram något annat än: »Jag är vaken.»
Guy stannade och sade med ansträngdt lugn: »Nu reder han sig.» Därpå kom han fram till hennes säng, och hon märkte, att hans ansikte var vått af tårar.
Han framhviskade några ord af tacksägelse och var därpå åter tyst en stund.
»Nu sofver han riktigt godt», sade Guy slutligen. »Pulsen är jämnare. Mattigheten har varit förfärlig; doktorn har suttit med fingret på pulsen och tecknat åt mig, när jag skulle sticka skeden med det stärkande medlet i hans mun. Två gånger om trodde jag, att det var så godt som slut, och ända till sista timmen hoppades jag knappt, att han skulle gå igenom, men nu säger doktorn, att vi nästan få anse faran öfver.»
Hans tacksamhet var så stor, att han sade sig icke kunna förstå, hur det var möjligt, att en människa kunde få bli så lycklig, framför allt just han. Amy frågade, om han var gladare nu än efter skeppsbrottet, och han svarade, att det hade varit en liten ljusstråle
