hvarför jag fortsatte två dagar till, oaktadt jag hade värk både i hufvud och lemmar.»
»Gick till fots?» utropade Amy.
»Ja. Jag inbillade mig, att det var stelhet efter klättrandet i bergen och att det skulle gå bort genom motion, men jag skulle inte vilja gå igenom den sista dagen igen, upp och ned i backarna och med solskenet på snöfälten i ögonen. Jag tänkte hinna till Vicenza, men det måtte ha varit förbi med mig, när jag kom hit; jag minns just ingenting. Jag var så yr i hufvudet, att jag hela tiden var rädd att glömma bort min italienska; jag kan nätt och jämnt komma ihåg, att jag gick och upprepade en mening gång på gång, så att jag inte skulle glömma den. Troligen kunde jag ännu tala, när jag kom hit, men det sista jag kommer ihåg är, att jag kände mig mycket sjuk och eländig i ett annat rum än det här, alldeles ensam och full af fasa för att ligga öfvergifven och dö. Därnäst har jag ett förvirradt minne af hur skönt det var att höra engelska igen och se min förträfflige vårdare här.»
Philip orkade just inte tala mer på en gång, och Guy lät nu hämta in hans soppa, hvilken Amy och Anne håft stor möda att tillreda af de dåliga materialier, som stodo dem till buds. Amy var mycket glad att se, att resultatet var ätbart.
Då han slutat, läste Guy högt dagens texter för dem. Den ena var ur Jeremias bok om Josias och hans söners olika öde, och Guys röst ljöd så vackert och vemodigt i versen: »Gråten icke öfver den döde och beklagen icke honom! Men gråten bittert öfver honom, som har farit bort, ty han skall icke mer igenkomma och återse sitt fädernesland», att Amy knappt kunde återhålla tårarna, och äfven Philip, som varit
