»Du lyckades inte att pressa fram en komplimang, Guy», sade Philip. »Jag blef allt ganska förvånad, när Arnaud kom med spegeln i morse.»
»Å, du skulle ha sett dig själf för åtta dar sedan», sade Guy och skakade på hufvudet med en lustig min. »Doktorn påstår, att det är tydligt, att monsieur har en mycket stark konstitution.»
»Charles säger, att det är bara en anledning att genomgå alla upptänkliga sjukdomar», sade Amy.
»Bra», sade Guy. »Jag är mycket nöjd med att inte ha någon alls.»
»Har du inte?» frågade Amy och såg häpen ut.
»Och hur vet du det?» sade Philip. »Du har ju aldrig varit sjuk.»
»Det var en utsaga af gubben Walters, den gamle läkaren i Moorworth, sista gången jag hade något att göra med honom i min tidiga barndom. Det fäste sig i mitt minne, därför att det lät som ett sådant orakelspråk och emedan jag antogs icke höra på. Han talade med Markham om någon sjukdom, som jag nyss genomgått, och slutade så här: Han är nog frisk och rask nu, men han har ingen konstitution; det finns fallenhet för smygande feber, och skulle han få någon svår sjukdom, kommer det att ta honom hårdt.»
»Så väl, att jag inte visste det förut», sade Amy.
»Kom du ihåg det, när du for hit?» sade Philip.
»Ja visst», sade Guy, utan att det minsta bry sig om det intryck, detta gjorde på de andra. »Men skall du inte berätta för oss, Philip, hur det gick för dig, sedan vi skilts åt, och hur du kom hit?»
»Jag gick, som jag hade tänkt, genom Valtelina och kom ned genom ett bergpass. Jag mådde inte bra i Bolzano, men jag tänkte, att det endast var trötthet och skulle gå öfver med en söndags hvila,
