»När ålderdomen kommer», sade Amy. »Det förefaller mig så långt dit.»
»Hvar dag är ett steg», sade han; och så kom en tystnad, hvarunder båda sutto i djupa tankar.
Allt var stilla omkring dem; bergens snöklädda toppar aftecknade sig i glans mot den klarblå himmelen, medan mörka moln skockades omkring deras sidor och aftonrodnaden småningom bleknade bort.
»Nu fattas bara ett», sade Amy. »Här kan du sjunga. Om vi skulle sjunga dagens psalmer?»
Det var den femte dagen 1 månaden, och psalmerna passade särskildt väl till deras tankegång. Innan de slutat den tjugunionde, började det mörkna. Där borta i bergen syntes några blixtar, och vid orden: »Herrens röst skakar öknen», kom en aflägsen, men dof åskknall som ackompanjemang.
»Herren välsigne sitt folk med frid.»
Tonernas rika välljud dog bort, men ekot svarade från fjärran som en andehviskning: »Med frid.» Det var alltför underbart och högtidligt att tala om; Guy tog Amys arm, och de gingo tysta hem.
De hade ett godt stycke att gå, och det var full natt, innan de hunno fram till byn, men det var blott desto vackrare. Åskan rullade högtidligt där borta bland bergen, men nymånen sken med bländande glans på de snöhöljda topparna och kastade fantastiska skuggor från utsprången, medan hela skurar af eldflugor föllo öfver dem från träden, skimrande och svälvande i den djupa skuggan.
»Det är nästan skada att gå in», sade Amy; men Arnaud tycktes icke hysa samma mening, ty han kom ut emot dem med mycken ifver och föreställde dem, hur farligt det var att gå ute i daggen så här på hösten; och Guy erkände, att fast det hade varit den
