mest underbart härliga afton han någonsin varit med om, kände han sig allt tämligen trött.
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
Det såg ut, som om öfveransträngningen ändå till slut skulle ta ut sin rätt, ty dagen därpå hade Guy litet hufvudvärk och föreföll trött och slapp. Både han och Amabel sutto en stund hos Philip, och när hon gick bort för att skrifva bref, började Philip tala om en idé, som han fått, att söka en plats som chef för poliskåren i det grefskap, där Redclyffe var beläget. En sådan befattning skulle passa honom mycket bra, och det skulle underlätta hans giftermål; han hoppades på lord Thorndales inflytande som stöd och började räkna efter, hvilka af magistratspersonerna han kände, samt resonerade om dem med Guy, hvilken dock kände för litet till grannskapet för att kunna ge några upplysningar. Guy sade själf, då han en stund senare kom upp till Amy, att han var ledsen öfver att ha varit så dum. Han fruktade, att han förefallit likgiltig och ovänlig. Men sanningen att säga hade han varit så sömnig och tung i hufvudet, att han rent af slumrat till två gånger, medan Philip talade.
»Det är alldeles naturligt», sade Amy, »att du inte i längden kan vara alldeles utan sömn. Lägg dig nu och sof; det är det bästa du kan göra.»
Han gjorde, som hon rådde honom, sof ett par timmar och vaknade rätt vederkvickt, så att han, oaktadt hufvudvärken, som ännu icke var borta, kunde se om Philip på aftonen som vanligt.
