föreskrifter om hur man skulle passa upp på honom vid frukosten.
Philip blef mycket öfverraskad öfver att se henne i stället för hennes man och ännu mera ledsen, då han hörde, att Guy icke var kry.
»Öfveransträngning», sade han. »Han kan väl icke annat än känna af det nu efteråt.» Efter en stund, hvarunder han börjat sin frukost och gjort många ursäkter för att han lät henne passa upp, sade han med flera afbrott: »Aldrig har det väl funnits en sådan sjukvårdare som han, Amy! Jag har känt — mer än jag kan finna ord för — i all synnerhet nu. Du skall aldrig mer behöfva säga, att jag är orättvis mot honom.»
»Det blir för mycket för dig att nu tala om det där», sade Amy, rörd af darrningen i hans svaga röst men alltför angelägen att få komma tillbaka till sin man för att ha lust ens att höra, att Philips mening verkligen hade ändrats. Det erfordrades mycken själfbehärskning att inte en gång genom sitt sätt påskynda kusinens matta, dröjande rörelser; men hon hade blifvit ganska van att passa upp på sjuka där hemma hos Charles.
Då hon slutligen slapp lös, fann hon, att Guy hade klädt af sig och lagt sig till sängs. Han sade, att han kände sig bättre nu, och bad henne gå och äta frukost; hon gjorde honom till viljes men var snart där inne igen. Han såg upphettad och orolig ut, och när hon lade sin svala hand på hans panna, blef hon förskräckt öfver att känna pulsarna bulta ännu mycket häftigare än förut.
»Amy», sade han och såg henne i ögonen, »detär febern.»
Utan att svara tog hon hans hand och kände på pulsen. Det var alltför tydligt, att det var febern.
