Dagen därpå vaknade han icke förrän så sent, att han sprang upp helt förfärad och skyndsamt började klä sig för att gå in till Philip; men om en liten stund kom han tillbaka från toalettrummet med osäkra steg och kastade sig på sängen. Amabel kom ögonblickligen fram till honom, mycket förfärad öfver Kans blekhet, men han sade genast, att han bara var litet yr i hufvudet och att det redan höll på att gå bort; han reste på sig men var tvungen att strax lägga sig ned igen.
»Det är nog bäst, att du håller dig stilla», sade hon. »Är det hufvudet, som värker?»
»Ja», sade Guy, och hon lade handen på hans panna.
»Så het du är, och så pulsarna bulta!» sade hon. »Du måtte ha förkylt dig på promenaden i går kväll. Nej, försök inte att röra dig, då blir du bara värre!»
»Jag måste till Philip», sade han och reste sig, men blef så yr, att han rent af sjönk tillbaka på kudden.
»Vet du, det tjänar ingenting till att kämpa emot», sade Amy, så fort han hämtat sig något. »Bry dig inte om Philip; jag skall se efter honom. Du måste ligga stilla, och jag skall komma in med en kopp varmt te åt dig.»
Då han nu låg stilla, såg hon till sin glädje, att han blef bättre, men han gaf vika för hennes föreställningar och bjöd icke till att röra på sig. Det var längre lidet, än hon hade tänkt; och hon fann frukosten framdukad i rummet bredvid. Hon kom till honom med en kopp te, men han tycktes icke ha lust att lyfta på hufvudet för att dricka och bad henne blott genast gå till Philip, som väl måste undra, om man alldeles glömt bort honom, samt gaf henne många
