Dagarna gingo utan att medföra mycken omväxling. Febern blef aldrig så hög som hos Philip, och det förekom ingen yrsel. Däremot var det en nästan ständig dvala; när han väcktes ur den, var han fullt redig, fast han icke talade mycket och då endast om det, som låg honom allra närmast.
Där låg han de långa, tysta timmarna igenom, medan Amy satt bredvid med lika litet medvetande om tidens flykt som han hade, i det hon hvarken såg framåt eller tillbaka, endast vaken för det närvarande, gaf honom att dricka, baddade hans ansikte och hans händer, jämnade hans hufvudgärd och då och då läste en bibelvers eller ena psalm för honom. Det var alltid en öfverraskning, då hon kallades till måltiderna för att hjälpa Philip, då brefven, som skulle afgå, efterfrågades, då skymningen kom och då hon måste lämna sin post åt Arnaud, som tog nattvakten, och gå och lägga sig i rummet intill.
Detta sista var mycket påkostande, men han ville icke låta henne vaka, och hon själf förstod, att om det skulle bli en lång sjukdomstid, dugde det inte att slösa med sina krafter. Hon visste, att han var lugn om nätterna, och hennes vana att taga allt från Gud höll henne så uppe, att hon till och med kunde sofva och därför blef mindre hårdt medtagen, än man skulle kunnat tänka sig.
Till Philip kom hon alltid med lugn, ehuru hon såg sorgsen ut, och hon visade aldrig någon brådska, hur mycket hon än längtade att få återvända till sin man; ty fastän han ofta skickade ut henne af omtanke för henne själf eller Philip, visste hon, att han i hennes frånvaro blef mycket oroligare, och hans min af lättnad, då hon återkom, sade henne mer än hundra klagomål kunde ha gjort.
