Philip var emellertid mycket nedslagen öfver att vara icke endast onyttig utan en börda; långt ifrån att kunna återgälda Guys tjänster måste han betrakta sig själf som orsaken till alltsammans. Om någon för en tid sedan spått honom detta, skulle han ha skrattat däråt. Amy skulle ta hand om två sjuka människor, och han skulle icke vara i stånd vare sig att råda eller uppmuntra henne! Och ändå kunde han inte se, att något gick galet, som berodde på henne. För hans trefnad sörjdes så väl, att han ofta var ledsen öfver att hon skulle ha ägnat tid och möda däråt, och fast han icke såg mycket till henne själf, behöfde han aldrig känna sig öfvergifven. Anne, Arnaud, den gamla italienska sköterskan eller Amy själf fanns alltid så nära, att han kunde ropa, och han fick allt hvad han behöfde.
Naturligtvis låg han dock ganska mycket ensam, och fast Guys böcker funnos tillgängliga, orkade han icke läsa långa stunder utan fick ligga där och fundera. Hans största tröst var, att Guy icke var så illa sjuk, som han själf varit, och att det icke var någon omedelbar fara; hur skulle han annars ha uthärdat medvetandet om att allt hade orsakats af hans oförsiktighet och oförstånd? Att Philip skulle ha kommit så långt, att han anklagade sig själf för något sådant som oförsiktighet och oförstånd!
Och det var ändå inte det värsta. Var det en vanlig väntjänst Guy med egen lifsfara bevisat honom? Var det inte att löna ondt med godt? Ja, just ondt med godt. Han kallade nu för ondt eller åtminstone för orättvisa och förhastande det han förut ansett som sann vänskap för och omtanke om Guy och Amy.
Först på tionde dagen efter Guys insjuknande fick Philip klä på sig och flytta till rummet bredvid,
