Hans röst dog bort, han sjönk tillbaka på soffan, blef blek som ett lik och var så nära afsvimmad, att hon måste begagna alla tillgängliga medel att väcka honom till sans igen, innan hon vågade lämna honom.
Då brefven strax efteråt hämtades, såg hon på ryckningen i hans anletsdrag och på de krampaktigt knutna händerna, hur mycket det kostade på honom. Hvad skulle det inte vilja säga för ett så stolt sinne och en så fast karaktär att ödmjuka sig så djupt och på samma gång lämna Laura att taga emot första häftigheten af den rättvisa vrede, som han genom sitt fel ådragit dem!
Om Guy bara hade varit där för att säga något tröstande åt honom! Hon kände sig så oförmögen därtill, var också rädd att tränga sig på honom men kunde icke gå utan ett ord af deltagande.
»Du kommer att bli glad öfver det så småningom», sade hon.
Han svarade icke. Hon bjöd honom mera eau de cologne och försökte jämka på kuddarna.
»Tack», sade han slutligen. »Hur är det med Guy?»
»Han har sofvit så godt nu igen och tycks vara så vederkvickt.»
»Det är åtminstone en välsignelse. Men väntar han inte på dig? Jag har uppehållit dig länge.»
»Tack, efter han är vaken, skulle jag nog gärna vilja gå in till honom. Är du bättre nu?»
»Ja, så länge jag inte rör på mig.»
»Gör det inte då. Jag skall skicka hit Arnaud, och så snart du orkar, är det bäst, att du lägger dig riktigt.»
Guy var ännu vaken och kunde höra på, hvad hon hade att berätta om Philip.
