Hoppa till innehållet

Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/433

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
429
TRETTIOTREDJE KAPITLET.

»Stackare», sade han. »Vi få lof att försöka lägga in ett godt ord för honom.»

»Skall jag skrifva?» sade Amy. »Mamma kommer att bli glad öfver att han har talat vid dig, och de måste känna medlidande med honom, då de få veta, hur mycket det kostade på honom att skrifva.»

»Å, de komma inte att tillnärmelsevis ana, hur djupt han känner det.»

»Jag skall skrifva till pappa och skicka det så, att det kommer med de andra brefven, så får han läsa mitt, innan han får Philips.»

»Stackars Laura», sade Guy. »Kan du inte skrifva till henne också? Jag skulle vilja hälsa till henne, att det gör mig mycket ondt, om jag har smärtat henne med att säga något obetänksamt om honom.»

»Du har inte mycket att förebrå dig för», sade Amy leende. »Det var alltid jag, som mest klandrade honom.»

»Men det kan du aldrig mer göra, eller hur?»

»Inte nu, när jag har sett, hur ledsen han är.»

Amabel kände sig riktigt glad och uppmuntrad, då hon satte sig att skrifva inne i sjukrummet och rådfrågade honom för hvar mening. Han såg så betydligt kryare ut, fast febern ännu icke var alldeles borta.

Brefvet var till slut nästan lika mycket från honom som från henne, och han slutade sin diktamen så här: »Säg, att jag är viss om, att ifall jag blir bättre, få vi börja tänka på deras bröllop.»

Och sedan, då Amy afslutade sitt bref med sina förhoppningar om att han nu skulle tillfriskna, tillade han — till henne, icke för att diktera —: »Hvarom icke —» hon ryste till, men han såg så lugn och nöjd ut, att hon icke ville afbryta honom —, »hvarom