Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/435

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
431
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.

af skickliga läkare, kort sagdt på allt möjligt förskräckligt och svårt.

Alla sågo, att underrättelsen tagit henne djupt, och alla voro mycket vänliga mot henne, men hon gick för mycket upp i sina egna känslor för att ens lägga märke därtill; hon kunde hvarken bedja eller sysselsätta sig, och då brefven dag för dag blefvo alltmer oroande, satt hon en natt uppe hela tiden i en sorts förtviflans dvala.

Hon påminde sig, att hon måste spela sin roll, klädde om sig, då morgonen kom, och gick ned till frukosten, men hon såg ut som ett spöke och kunde icke smaka någon föda. Så fort hon kunde, lämnade hon åter rummet. Hennes mor var på väg att söka upp henne, då flickornas gamla sköterska kom för att med ängslig min säga henne, att fröken Laura visst inte hade legat under hela natten, ty sängen var orörd; hon var alldeles utom sig för herr Philips skull, stackars liten, men det gick inte an, för hon komme att bli sjuk till slut.

Fru Edmonstone skyndade vidare och fann slutligen Laura i trädgården, där hon i sin förtviflan gick fram och åter på den ensligaste gången.

»Käraste barn», sade hennes mor och lade armen om henne, »jag kan inte stå ut med att se dig sörja så.»

Laura teg. Att vara ensam var svårt, men att vara tillsammans med de andra var ännu värre.

»Det kan inte vara rätt att ge vika så där. Satt du verkligen uppe hela natten, stackars mitt barn?»

»Jag vet inte. De vakade ju också hos honom.»

»Käraste, detta går inte an. Du kommer att bli riktigt sjuk.»

»Jag önskar, att jag vore sjuk — att jag finge dö! kom det fram med hes röst, nästan omedvetet.