»Men barn lilla! Du vet inte, hvad du säger. Du glömmer dig. En sådan öfverdrifven sorg skulle vara syndig hos hvem som helst, och för dig är det inte en gång passande att sörja så.»
Lavras öfverretade sinnestillstånd stod icke ut med mera, och hon utbrast med häftighet: »Passande! Hvem skulle inte ha rätt att sörja för hans skull, om inte jag — hans egen — hans utvalda — den enda, som kan älska och förstå honom!»
Hennes röst dog bort i en tårlös snyftning.
Hennes mor hörde hvad hon sade men förstod det icke rätt; hon trodde sig Handla klokast i att göra sin dotter uppmärksam på öfverdriften i de ord, hon själf användt, och sade i förebrående ton:
»Akta dig, Laura; ingen kvinna har rätt att säga så om en man, som icke har gifvit henne orsak att tro, att han föredrager henne!»
»Föredrager! Det är kärlek — kärlek är det! Hans hela hjärta! Det enda, som jag hållit kärt och dyrbart här i världen! Ingen vet, hvad vi ha känt för hvarandra.»
»Laura!» Fru Edmonstone stod stilla, slagen af häpnad. »Hvad menar du?»
»Hvad har jag gjort?» utbrast Laura. — »Jag har förrådt honom!» svarade hon själf i en ton af förtviflan, i det hon gömde ansiktet i händerna. »Jag har förrådt honom, när han ligger på sin dödsbädd!»
Hennes mor var alltför förfärad för att tala på det milda, försynta sätt hon vanligen använde, när hon måste ge en förebråelse.
»Laura», sade hon, »jag måste få klarhet i detta! Hvad ha Philip och du sagt till hvarandra?»
Lauras enda svar var en flod af tårar, som hon icke kunde hejda, så utmattad som hon var af sorg
