skulle han förakta. Han har endast väntat på sin befordran för att tala vid pappa.»
»Och hur länge är det, sedan han talade vid dig?»
»Tre år.»
»Tre år!» utropade modern. »Så länge har du haft denna hemlighet för mig! Å, Laura!»
»Det tjänade ju ingenting till att tala om det», sade Laura matt.
Om hon hade sett upp, skulle hon ha märkt, att dessa sista ord: »det tjänade ingenting till», gjorde hennes mor mer ondt än allt det andra; men svaret ljöd kallt, då fru Edmonstone sade:
»Tjänade det ingenting till att tala vid dina föräldrar, innan du lofvade bort ditt hjärta!»
»Mamma», sade Laura, »jag var säker på att du kände hans värde.»
»Hans värde, när han lockade dig till osanning och ouppriktighet? Pappa kommer att bli mycket, mycket ledsen.»
»Pappa! Å, du får inte berätta det för honom! Nu har jag riktigt förrådt honom! Hvad jag är usel och svag!» och hon brast ut i en ny tåreflod.
»Laura, du tycks tro, att du inte har några andra plikter än emot Philip. Du glömmer, att du är vår dotter och att du har varit ouppriktig emot oss på ett sätt, som jag aldrig skulle kunna ha trott mitt barn om. Å Laura, så du har svikit vårt förtroende!»
Laura blef gripen af hennes sorgsna tonfall; hon kastade armarna om moderns hals och snyftade: »Du förlåter mig nog — förlåt honom också!»
Fru Edmonstone veknade genast.
»Visst förlåter jag dig, mitt stackars barn. Du har haft det mycket svårt!» sade hon och kysste henne under tårar.
