»Måste mamma berätta det för pappa?» hviskade Laura.
»Tänk efter själf, Laura. Skulle jag kunna dölja något sådant för honom?»
Laura såg, att hon var fullt besluten, och teg. Modern lade henne till rätta på soffan, innan hon gick, men då hon just skulle lämna rummet, höll Laura fast hennes klänning och hviskade: »Mamma, käraste mamma, säg, att du förlåter honom med!»
»Kära barn, i grafven är allt förlåtet.»
Hon kunde inte låta bli att säga det, men så tyckte hon själf, att hon hade varit grym och tillade: »Jag menar, att vi inte kunna tala om en sådan sak, så länge han är så sjuk. Försök att få sofva en stund, mitt barn», slutade hon med en kyss och gick så ut.
Fru Edmonstone var en natur, som behöfde deltagande i sorg som i glädje, och då hennes man nu var borta, förtrodde hon sig åt Charles, hvilken emellertid blef mycket mindre förvånad, än hon själf hade blifvit.
Hon förebrådde sig, att hon hade vårdslösat sina flickor under uppväxttiden: hur skulle hon annars så alldeles ha förlorat Lauras förtroende? Charles svarade icke utan rörelse, att felet låg hos honom, som upptagit så mycket af hennes tid och tankar, men han hoppades, att det lika litet skulle skada Charlotte, som det tycktes ha skadat Amy.
Charlotte, som obemärkt satt 1 fönstersmygen, kväfde sin lust att omfamna sin mor och tacka Charlie för att icke bli bortskickad, så fort man märkte hennes närvaro. Men då modern suckande kallade sig svag och dåraktig, stod Charlotte icke ut längre utan sprang fram, slog armarna om hennes hals och snyftade:
