»Du kommer att tycka det ännu mer, när du läser hans bref till pappa, som han skickat öppet inuti mitt för att lämnas fram, så fort jag själf talat ut. Å hvad han i allt tänker på mig!»
Hon gaf honom det; stilen var helt olik hans vanliga, i början fastare men på slutet skälfvande, och utanskriften var halft oläslig. Orden voro få och enkla.
- »Käre farbror!
Mitt beteende har varit oförsvarligt — jag förstår det. Låt inte Laura umgälla det — endast jag bör lida därför. Jag bönfaller om din och fasters förlåtelse och lägger allt i edra händer. Skrifver sedan utförligare. Var mild mot henne!
Ph. M.»
»Stackars Philip!» sade Charles, verkligen mycket rörd.
Från den stunden kände Laura sig icke längre så ensam och utan sympati. Hon satt inne hos Charles till sent på kvällen och berättade honom hela förlofningshistorien, hvilket kändes som en stor, stor lättnad, till och med fastän Charles icke alldeles kunde afhålla sig från att då och då gifva sitt ogillande till känna.
TRETTIOFEMTE KAPITLET.
Vid Recoara förgingo emellertid dagarna utan mycken förändring vare sig till det bättre eller till det
