sämre. Efter första veckan lade sig febern; Guys puls var icke längre så hög, han var mera vaken, och det tycktes, som om ingenting skulle ha varit i vägen för hans fullständiga tillfrisknande. Men fast han hvarje morgon tycktes vara bättre, varade det aldrig; febern var visserligen icke hög, men den lät sig icke heller helt och hållet fördrifvas, och krafterna minskades synbart, oaktadt alla ansträngningar att hålla dem uppe.
Plågor hade han icke egentligen, icke ens någon svårare hufvudvärk, och han var lugn och nöjd, fast mycket tyst, emedan han var tillsagd att icke trötta eller hetsa upp sig. Mattigheten var det värsta, och allteftersom krafterna försvunno, kommo stunder af andnöd och hjärtklappning, som voro ytterst pröfvande. Att börja med häfdes dessa obehag lätt genom stimulerande medel, men sedan var det, som om läkemedlen icke längre velat verka, och mattigheten blef så stor, att Guy nästan föreföll döende.
»Jag tror, att jag lättare skulle kunna uthärda riktiga plågor!» sade han en dag, och mer än en gång suckade han nästan omedvetet: »Ack, om jag kunde få en enda fläkt af Redclyffes salta bris!» Det såg verkligen ut, som om luften i den instängda dalen mot slutet af de långa, heta dagarna skulle kunna bli honom öfvermäktig, så svag som han blifvit. Hvar morgon, då Amabel öppnade fönstret och kände den friska morgonluften fläkta, spådde hon, att det skulle bli svalare i dag, så att han skulle bli bättre; hvar eftermiddag lade sig vinden, solen gassade på, rummet blef kväfvande hett, mattigheten kom igen, och efter några försök att lindra den suckade Guy, att det inte fanns något annat att göra än hålla sig stilla, hvari Amy var tvungen att instämma. Då solen gick ned,
