De sista orden uttalades mycket sakta, och hon ville icke störa honom med att säga något mera, förrän han själf frågade efter Markhams bref.
Detta var påkostande att läsa, ty det var skrifvet i okunnighet till och med om Philips sjukdom och beskref i segerglad ton tillrustningarna vid Redclyffe samt bad dem underrätta i tid om hemkomsten, enär de underhafvande hade storartade planer för deras mottagande.
»Stackars Markham», sade Guy.
Hon förstod honom, men hon sade ingenting. Han hade under hela sin sjukdom fällt liknande yttranden, och hon var för upptagen af stundens kraf för att våga eller kunna tillåta sig att tänka på framtiden. Efter en lång tystnad sade Guy:
»Det gör mig mycket ondt om honom. Jag har låtit Arnaud skrifva till honom efter min diktamen.»
»Å, har du det!»
»Det var bättre, att du slapp; Arnaud har skrifvit om nätterna. Du skickar ju af det, Amy, och ett bref till min stackars morbror också.»
»Ja», sade hon, då han såg på henne.
»Jag har sagt åt Markham», fortfor han om en stund, »att skicka dig min sekretär. Där finns allt möjligt, som jag kastade in, då jag röjde ur mitt rum i Oxford; en del skulle jag inte vilja, att någon finge se utom du. Det är ingenting af vikt, så du kan se på det, när du får lust, eller också låta alldeles bli.»
Hon såg på honom utan att svara. Om hon hade känt sig upprorisk, skulle hans lugn ha kufvat denna känsla; men tanken hade icke kommit öfver henne plötsligt — det var mera som ett oundvikligt öde, som först synts på långt håll och småningom kommit allt närmare. Hon hade aldrig hakat sig fast vid
