Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/450

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
446
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

hoppet om förbättring, och det hade smält bort nästan omärkligt. Hon gaf akt på honom och följde hans tankegång utan att sträcka sina egna tankar så långt, att hon tänkte sig ett lif utan honom; själfförgätenheten höll henne uppe.

»Jag hade gärna velat återse Redclyffebukten», sade Guy om en stund. »Nu då mamma kommer, så är det min enda önskan. Jag hade visst hoppats för mycket på det — att få stå på klippbranten med dig och höra bränningen, se ut mot horisonten, där haf och himmel mötas, och följa solskensranden på vågorna.»

Han talade långsamt och med flera uppehåll.

»Någon gång kommer du att få se det», tillade han. »Men jag får försaka det; när allt kommer omkring, hör det ju jorden till.»

Under hela kvällen fortsatte han med sin egen tankegång, talade blott då och då för att hälsa till någon af sina vänner vid Redclyffe eller Hollywell, Marianne Dixon eller någon annan. Hon tyckte, att han kom ihåg nästan alla, med hvilka han bytt ett vänligt ord i båda hemmen, till och med hennes gamla sköterska vid Hollywell, och alla mindes han med stilla glädje. Klockan half tolf skickade han henne till hvila, och hon gick helt undergifvet, glad åt hoppet att han skulle få sofva.

Så fort hon på något vis kunde säga, att natten var förbi, återkom hon och mottogs med en af de där strålande vackra blickarna, hvilka alltid varit honom egna och hvilka på sista tiden fått något nästan öfverjordiskt skönt.

»Du har haft en god natt?» sade hon.

»Jag har fått min önskan uppfylld; jag har sett Redclyffe», sade han. Då han märkte hennes öfverraskning, tillade han: »Naturligtvis var jag inte riktigt