aftonsvalkan. Hettan hade plågat honom mycket och ansträngningen och sinnesrörelsen den dag han skref brefvet hade gjort honom sämre, liksom också hans oro för Guy, fast han aldrig fick höra annat än det mest uppmuntrande. Dessutom tryckte ångern öfver hans beteende både mot Laura och mot Guy alltmera på honom, och de varma känslor, som genom tidiga missräkningar förkväfts och afkylts, bröto fram med: en kraft, som kom honom att ännu mer sörja öfver sin hårdhet och orättvisa mot kusinen.
När han fick höra, att Guy ville träffa honom, blef han glad, sade, att han nog skulle orka gå uppför trappan och själf hade tänkt på att be att få hjälpa henne med att sitta hos den sjuke samt tillade, att det var roligt, att Guy var så pass mycket bättre nu. Hon märkte, att hon måste förbereda honom på, hvilken riktning samtalet sannolikt skulle taga.
»Han är mycket angelägen att få tala vid dig», sade hon, »för att ordna allt. Och ifall han skulle tala om — om att dö —, så kanske du är så snäll och inte säger emot honom?»
»Det är väl ingen fara?» utropade Philip förskräckt, nästan ångestfullt. »Han är väl inte sämre? Du sade ju, att febern var lindrigare?»
»Jag tror tvärtom, att han är litet bättre, men han är så angelägen att ha allt i ordning, att jag bestämdt tror, att det är nyttigast för honom att få lätta sitt sinne. Vill du försöka att uthärda med det, snälle Philip?» slutade hon med en bönfallande blick, som påminde honom om hennes barndom.
»Hur kan du uthärda det?» frågade han.
»Det vet jag inte — jag kan ju inte göra honom ledsen.»
