vaken, men jag förlorade heller aldrig fullständigt medvetandet om att jag var här, och det var så skönt. Jag såg vågorna med glansljuset på hvar kam — hafsskummet — måsarna, som seglade i skugga och solsken — träden — Måsklippan — himmeln — åh, alltsammans så likt sig, men så underbart härligt!»
»Det gläder mig», sade Amabel med en underlig medkänsla i hans glädje.
»Nu har jag bara en önskan kvar.»
»Att få träffa en präst?»
»Ja, men jag vet också, att om jag icke får den uppfylld, så är det bra som Gud gör. Hvad han har varit god mot mig — och nu att få dö just så som jag skulle ha velat — —»
Han afbröt sig för att taga den medicin Amy bjöd honom. Hon kände på hans puls; den tydde ännu på feber, och förmodligen ersatte febern krafterna, ty han sade, att han mådde bra, och hans ögon voro klara; men pulsslagen voro svaga och ojämna, och med en ilning for den tanken igenom henne, att det kunde vara nära slutet. Men hon måste sköta om honom och hade icke tid att tänka.
När hon skulle gå ned för att äta frukost tillsammans med Philip, sade Guy:
»Tror du, att Philip skulle kunna komma till mig i dag? Jag skulle gärna vilja tala med honom.»
»Det kan han säkert.»
»Vill du då bedja honom komma, ifall det icke tröttar honom för mycket.»
Philip hade de båda sista dagarna varit uppe så tidigt, att han kunnat äta frukost tillsammans med Amabel i rummet bredvid hans sofrum; han var ännu mycket svag och hade icke försökt sig på mera än att gå tvärsöfver rummet och sitta på balkongen i
