Philip ryckte till, men han såg Amy där inne vid sitt lilla bord och teg.
»Jag tänker inte alls föreskrifva dig något», sade Guy. »Du blir en mycket bättre husbonde än jag; men det är ett par saker, jag skulle önska.»
»Hvad som helst.»
»Först gäller det gubben Markham. Han har gammaldags åsikter och fördomar, men hela hans själ tillhör släkten och egendomen. Han kommer att sörja mig alldeles förtvifladt, och skulle han mista sin plats, så blir han fullständigt olycklig. Vill du ha fördrag med honom och ha tålamod, så länge han lefver, till och med om han är orimlig i sin motsägelseanda och svartsjuk på alla andra, för att det inte är jag?»
»Ja — ja — om — —»
»Tack. Så är det Coombe Prior. Jag åtog mig personligen att aflöna Wellwood. Vill du fortfara med det? Och jag skulle ha önskat, att han finge pastoratet sedan, när det blir ledigt. Och så skulle där byggas ett skolhus, och så hade jag tänkt på att inhägna ett stycke af heden och anlägga trädgårdar åt folket — men allt det där kommer du att göra mycket bättre. Ja, kommer du ihåg, att när du var vid Redclyffe i fjol» — Philip vred sig på stolen — sade du åt Markham, att den där lilla ängsbiten vid Sallys grind borde läggas till parken? Jag hoppas du inte gör det, för det är det enda ställe, där byfolket kan släppa ut sina kor och åsnor. Och du afstänger väl icke genvägen genom parken, för den besparar de gamla ifrån fiskarbyn krokvägen, när de skola till kyrkan? Tack. För öfrigt är det en glädje att veta, att det kommer i sådana händer, ifall — —»
Detta »ifall» tröstade Philip något, ehuru det icke betydde det, som han inbillade sig. Han tänkte på
