Guys tillfrisknande, men Guy själf hade syftat på den möjligheten, att Amabel kunde komma att styra Redclyffe under en sons omyndighetsålder.
»Amy har en förteckning på de gamla personer, som ha haft ett visst anslag för vecka eller ha fått bo fritt», fortfor Guy. »Om godset tillfaller dig, låter du det ju icke bli någon skillnad för dem? Och afskeda inte den gamle skogvaktaren Brown; han gör visserligen ingen nytta längre, men det skulle bli hans död. Och Ben Robinson, som var så duktig vid de skeppsbrutnas räddning — litet uppmärksamhet från din sida då och då skulle vara en god hjälp för honom. Vill du säga åt honom, att jag hoppas, att han aldrig glömmer den där morgonbönen efter skeppsbrottet? Han kanske blir glad att kunna tänka på den, när det blir med honom som nu med mig. Säg åt honom du, för han fäster sig nog mera vid det, om det kommer från en karl.»
Allt detta hade Guy sagt med små afbrott, liksom för att draga sig till minnes eller för att invänta Philips bifallande tecken. Amabel kom in för att ge Guy något stärkande, och så fort hon aflägsnat sig, fortfor han:
»Så är det min stackars morbror; jag har skrifvit till honom — det vill säga, Arnaud har skrifvit efter min diktamen. Jag hoppas sorgen kommer att inverka godt på honom, men jag måste be dig om en stor väntjänst. Jag kan inte testamentera penningar till honom — de skulle bara bli till en frestelse; men skulle du vilja ha ett öga på honom och låta Amy lita på att du sade åt henne, när hon bör hjälpa honom? Jag har ingen annan att be därom, och hon kan inte göra det själf, men du skulle kunna det alldeles förträffligt. Litet välvilja skulle kunna rädda honom,
