»Du har rätt, Laura», sade Philip. »Han har förstånd och hjärta och saknar icke djup; men — att tala så öppet om sina innersta tankar!»
»Mamma tror, att det beror på, att han varit med så litet. Han har ju aldrig ens varit i en skola, och han är så viss på deltagande, att han icke är det minsta rädd att bli utskrattad. Men det är sent; god natt!»
Andra dagen regnade det, så att det strömmade ned, och både Guy och Philip stodo länge vid fönstret. Det var, som om det strida regnet tjusat dem båda.
Guy undrade, om det skulle bli öfversvämning vid Redclyffe, och de andra blefvo helt intresserade af hans beskrifning på hur hastigt bergbäckarna brukade svälla upp efter starkt regn, hur de lågt liggande ängarna blefvo till sjöar och de små kullarna till holmar, och hur underliga träden sågo ut, när nästan endast kronorna stucko upp öfver vattnet.
»Å, det är väldigt lifvadt, när det är en stor flod», sade han.
»Jag tycker mig ha hört talas om, att du en gång höll på att drunkna vid ett sådant tillfälle», sade Philip.
»Ja», sade Guy, »det var nära nog.»
»Å berätta!» bad Amy.
»Det skall bli intressant att höra, hur det känns att drunkna», sade Charles. »Börja från början!»
»Jag stod och såg på hur stark strömmen var, då jag fick syn på en stackars bagge, som kom drifvande och bräkte så ömkligt, att jag inte kunde låta bli att försöka hjälpa honom. Jag kastade af mig rocken och hoppade i. Det var dumt af mig, för strömmen var alldeles för stark; jag var två år yngre då än nu. Dessutom var baggen förskräckligt tung och visst inte
