tacksam för min välmening, så jag fann snart, att det skulle bära af utåt hafvet med mig, om jag inte innan dess slog ihjäl mig på någon sten; men just i det samma kom jag i närheten af ett stort lummigt träd, hvari baggen fastnade. Jag tog genast fast i en gren; och lyckades klättra upp, medan baggen snärjde in sin långa ull bland kvistarna …»
»'Omne quum Proteus pecus egit altos visere montes'», … citerade Philip.
»'Ovium et summa genus hæsit ulmo'», tillade Guy.[1]
»'Ovium!'» utbrast Philip med en min af förfäran. »Vet du inte, att det är kort o i 'ovis'? Gör hvad du vill, men tag dig inga friheter med Horatius!»
»Kom ner ur trädet först, Guy», sade Charles. »För närvarande ser det ut, som om din historia skulle sluta med ett mycket långt och sorgligt o!»
»Nå ja, Protevs kom mig inte till hjälp, men väl en Triton», sade Guy skrattande. »Jag kunde inte röra mig, och trädet sviktade så starkt för strömmen, att jag hvart ögonblick fruktade, att det skulle bära af med alltihop, hvarför jag gaf hals af alla krafter. Ingen hörde, utom Triton, vår gamla newfoundlandshund, som kom simmande dit, så ifrig att rädda mig, att jag nästan trodde, att han skulle strypa mig. Jag tog min näsduk och kastade till honom samt sade åt honom att bära den till Arnaud, hvilken jag var säker på genast skulle förstå, att något var på färde.
»Gjorde han det? Fick du vänta länge?»
»Det vet jag inte en gång; nog föreföll det mig långt, innan ändtligen en båt uppenbarade sig med fera karlar i och Triton i största ångest. De hade
- ↑ Citatet ur Horatii ode kan återgifvas så här:— — »då Protevs dref hela sin hjord till besök på de höga bergen och fiskarnas släkte fastnade i almens topp.» Guy säger i stället för fiskarnas fårens släkte.
